Det finns inget mysigare sett att vakna upp på morgonen än till ljudet av en glad Oliver. Han väcker mig alltid genom att prata och skratta.

Jag känner ingen annan som har en sån livsglädje som han har, inte att det syns och märks så tydligt som det gör på honom iallafall. Han är alltid lika glad när han vaknar oavsett om det är efter en kort lur eller efter en lång natt.

Han är min dagliga påminnelse om att varje dag är en gåva och att man alltid ska vakna med ett leende. Just för att man har turen att få vakna ännu en dag. Något som är vanligt att man tar förgivet.

 

Förr hade jag ett fruktansvärt dåligt morgonhumör. Det gick inte prata med mig på åtminstone en timme om man inte ville ha en dryg kommentar till svar. Men sen Oliver kom så har det ändrats helt. Det är omöjligt att inte le när han tittar på mig med sina stora mörka ögon samtidigt som han ler sitt allra bredaste leende, samtidigt som han säger "bababababababa".

Sen kan jag inte påstå att jag alltid är redo att gå upp ur sängen när han är det.. Men då brukar jag lyfta över honom i vår säng och då brukar han vara nöjd.

Oftast så somnar vi om båda två. Han liggandes i min famn.

Det är sååå mysigt!

 

Bjuder på en väldigt gammal bild från en riktigt mysig morgon när Oliver var cirka 2 veckor gammal.